Att visa solidaritet med och engagera sig för andra människors frihet kan inte bara göra stor skillnad för dem och deras livschanser, utan kan även ge ditt eget liv större mening, utveckla dig samt öka din livskvalitet. I senaste avsnittet av Guldkantspodden intervjuas den mångårigt engagerade människorättsförespråkaren Martin Uggla som även är grundare av och ordförande i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Han beskriver sitt arbete med att bland annat stödja människorättsförsvarare i vårt nära grannland Belarus. Där kan personer som uttrycker sina värderingar bli misshandlade av polis, förlora sitt arbete eller hamna i fängelse utan någon oberoende rättslig prövning.
Jag kan själv intyga både betydelsen av att stödja människor som kämpar för demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, och av hur mycket det kan betyda för ens egen utveckling och mening i livet. Mitt uppvaknande i detta avseende var tidigt 90-tal när jag engagerade mig för att stödja de modiga individer som motsatte sig den nationalism och populism som drabbade området vi tidigare kallat Jugoslavien, men som snart kom att mestadels bestå av nya länder med styrande politiska etablissemang som byggde sin maktbas på nationalism, rädsla och populism. Ett skamligt och fruktansvärt krig i Europa blev resultatet. Nu, trettio år senare, är det fortfarande långt kvar till samhällen med stabila oberoende demokratiska institutioner, och nationalism används fortfarande som ett verktyg för att mobilisera en väljarbas. Detta är en tragedi som förtjänar en fördjupning vid tillfälle i ett annat sammanhang.
Åter till Belarus, ett land som i princip ligger lika långt från Stockholm som Danmark, men som är en helt annan värld. Vi ser på nyheterna hur människor i fredliga demonstrationer misshandlas av polis, vi känner visst obehag, och sedan byter vi kanal och glömmer snabbt. För många år sedan besökte jag Belarus och höll en utbildning för människorättsorganisationen Vjasna, bland annat i staden Mogiljov. Här mötte jag dem igen, de modiga och beundransvärda studenterna, mödrarna, sjuksyrrorna, lärarna, journalisterna – de som försöker få till en demokrati – de som med livet som insats kämpar för en förändring. De som är vanliga människor, som vi, men ändå i en helt annan värld.
För några år sedan hade jag äran att vara med på en middag med en av landets främsta människorättsförsvarare, Ales Bjaljatskij. Han var på besök i Sverige hos Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, och vädjade till omvärlden att uppmärksamma situationen för de mänskliga rättigheterna i Belarus. Samtalen med Ales, precis som med mina vänner från Balkan i början av 90-talet, gav mig en oerhörd energi, tro på mänskligheten, en tro på en bättre värld. Samtidigt leder detta minne till en sorg över att situationen i Belarus inte blivit bättre, att människor för sina värderingars skull fått sina liv slagna i spillror. Självklart så finns det många länder i världen där människor lever under liknande eller ännu värre förhållanden, men betänk att detta är nästgårds och att flygtiden till Belarus är ungefär lika lång som att åka pendeltåg från Stockholm till Uppsala, eller att åka tåg fram och tillbaka mellan Malmö och Eslöv, det vill säga en timme.
Att politiker i Europa har ett särskilt stort ansvar för att stödja en demokratisk utveckling i Belarus är självklart, men även vi andra har ett ansvar. Ett medmänskligt ansvar, en skyldighet att se bortom våra egna vardagliga utmaningar och att våga ta steget eller ta tiden för att skriva ett vykort till en fängslad demokratikämpe, välja att avstå från en middag på stan och i stället stödja en organisation som exempelvis den som Martin Uggla driver. Det finns självklart många i vårt eget land som skulle behöva vårt stöd och vår uppmärksamhet, men låt ditt medmänskliga engagemang ge dig mersmak.
Mina insatser för medmänniskor i vår omvärld, mina strån till stacken, har varit begränsade genom åren, även om jag vet att jag gjort mer än många andra. Även om jag gärna hade velat ha kraft att göra mer, har det alltid varit så att insatsen givit mig mångfalt tillbaka. Jag har växt som människa, med kunskap, med ny energi och med en värdighetskänsla. Solidaritet är ett ord som ibland har missbrukats politiskt, men egentligen så är detta ett fint ord, ett engagemang som skiljer sig från välgörenhet och som borde vara något som fler tänker på. Ett engagemang som om vi fyller det med innehåll kan ge oss kraft, glädje och stärka vår livskvalitet.
Så låt dig inte bländas av dagens ofta inskränkta och hårda samhällsdebatt och lockelse till nationalism och populism, utan låt dig istället inspirera av modiga människorättsförsvarare nationellt såväl som internationellt, ta lärdom av dem som verkar dagligen för en bättre värld genom idogt arbete inom olika sfärer som exempelvis politik, akademi, civilsamhälle, skolväsende eller offentlig sektor, vidga dina vyer och våga tänka även bortom landets gränser och finn att även du kommer att växa.
Neven Milivojevic
Bilden ovan är tagen i Sarajevo, år 1991, i det som idag är Bosnien och Hercegovina. Jag deltog i en enorm manifestation till stöd för fred i regionen. Bland annat bildade deltagarna en mänsklig kedja runt de tre religiösa symbolerna och högsätena; moskén, katedralen och den ortodoxa kyrkan för att på så sätt manifestera gemenskap och tolerans. Tyvärr räckte inte goda människors protester denna gång, men kanske hade det varit skillnad ifall vi andra européer visat större engagemang. Detta lär vi aldrig veta och vi kan inte förändra historien, men det vi kan göra är att påverka framtiden, både för oss själva och våra medmänniskor.
Jag kan själv intyga både betydelsen av att stödja människor som kämpar för demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, och av hur mycket det kan betyda för ens egen utveckling och mening i livet. Mitt uppvaknande i detta avseende var tidigt 90-tal när jag engagerade mig för att stödja de modiga individer som motsatte sig den nationalism och populism som drabbade området vi tidigare kallat Jugoslavien, men som snart kom att mestadels bestå av nya länder med styrande politiska etablissemang som byggde sin maktbas på nationalism, rädsla och populism. Ett skamligt och fruktansvärt krig i Europa blev resultatet. Nu, trettio år senare, är det fortfarande långt kvar till samhällen med stabila oberoende demokratiska institutioner, och nationalism används fortfarande som ett verktyg för att mobilisera en väljarbas. Detta är en tragedi som förtjänar en fördjupning vid tillfälle i ett annat sammanhang.
Åter till Belarus, ett land som i princip ligger lika långt från Stockholm som Danmark, men som är en helt annan värld. Vi ser på nyheterna hur människor i fredliga demonstrationer misshandlas av polis, vi känner visst obehag, och sedan byter vi kanal och glömmer snabbt. För många år sedan besökte jag Belarus och höll en utbildning för människorättsorganisationen Vjasna, bland annat i staden Mogiljov. Här mötte jag dem igen, de modiga och beundransvärda studenterna, mödrarna, sjuksyrrorna, lärarna, journalisterna – de som försöker få till en demokrati – de som med livet som insats kämpar för en förändring. De som är vanliga människor, som vi, men ändå i en helt annan värld.
För några år sedan hade jag äran att vara med på en middag med en av landets främsta människorättsförsvarare, Ales Bjaljatskij. Han var på besök i Sverige hos Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, och vädjade till omvärlden att uppmärksamma situationen för de mänskliga rättigheterna i Belarus. Samtalen med Ales, precis som med mina vänner från Balkan i början av 90-talet, gav mig en oerhörd energi, tro på mänskligheten, en tro på en bättre värld. Samtidigt leder detta minne till en sorg över att situationen i Belarus inte blivit bättre, att människor för sina värderingars skull fått sina liv slagna i spillror. Självklart så finns det många länder i världen där människor lever under liknande eller ännu värre förhållanden, men betänk att detta är nästgårds och att flygtiden till Belarus är ungefär lika lång som att åka pendeltåg från Stockholm till Uppsala, eller att åka tåg fram och tillbaka mellan Malmö och Eslöv, det vill säga en timme.
Att politiker i Europa har ett särskilt stort ansvar för att stödja en demokratisk utveckling i Belarus är självklart, men även vi andra har ett ansvar. Ett medmänskligt ansvar, en skyldighet att se bortom våra egna vardagliga utmaningar och att våga ta steget eller ta tiden för att skriva ett vykort till en fängslad demokratikämpe, välja att avstå från en middag på stan och i stället stödja en organisation som exempelvis den som Martin Uggla driver. Det finns självklart många i vårt eget land som skulle behöva vårt stöd och vår uppmärksamhet, men låt ditt medmänskliga engagemang ge dig mersmak.
Mina insatser för medmänniskor i vår omvärld, mina strån till stacken, har varit begränsade genom åren, även om jag vet att jag gjort mer än många andra. Även om jag gärna hade velat ha kraft att göra mer, har det alltid varit så att insatsen givit mig mångfalt tillbaka. Jag har växt som människa, med kunskap, med ny energi och med en värdighetskänsla. Solidaritet är ett ord som ibland har missbrukats politiskt, men egentligen så är detta ett fint ord, ett engagemang som skiljer sig från välgörenhet och som borde vara något som fler tänker på. Ett engagemang som om vi fyller det med innehåll kan ge oss kraft, glädje och stärka vår livskvalitet.
Så låt dig inte bländas av dagens ofta inskränkta och hårda samhällsdebatt och lockelse till nationalism och populism, utan låt dig istället inspirera av modiga människorättsförsvarare nationellt såväl som internationellt, ta lärdom av dem som verkar dagligen för en bättre värld genom idogt arbete inom olika sfärer som exempelvis politik, akademi, civilsamhälle, skolväsende eller offentlig sektor, vidga dina vyer och våga tänka även bortom landets gränser och finn att även du kommer att växa.
Neven Milivojevic
Bilden ovan är tagen i Sarajevo, år 1991, i det som idag är Bosnien och Hercegovina. Jag deltog i en enorm manifestation till stöd för fred i regionen. Bland annat bildade deltagarna en mänsklig kedja runt de tre religiösa symbolerna och högsätena; moskén, katedralen och den ortodoxa kyrkan för att på så sätt manifestera gemenskap och tolerans. Tyvärr räckte inte goda människors protester denna gång, men kanske hade det varit skillnad ifall vi andra européer visat större engagemang. Detta lär vi aldrig veta och vi kan inte förändra historien, men det vi kan göra är att påverka framtiden, både för oss själva och våra medmänniskor.